En sann förklaring

Jag måste ta en paus från bloggen. Jag vet inte hur lång paus det blir men jag kommer tillbaka när jag mår bra.

Jag har mått dåligt ett tag nu. Då menar jag inte att jag är flunssig eller så. Jag menar att jag har mått dåligt inombords. Jag har kämpat med mig själv och för andra men ingenting räcker till. Jag räcker inte till. Jag har inte varit mig själv. Jag har varit svag och låtit mig styras runt och spelas med. Jag har gjort allt för att få den jag älskar att förstå att jag vill bli "vi" igen. För att mina känslor kommer aldrig förändras oberoende vad jag säger. Innerst inne kan man inte sluta älska någon som har betytt allt för en. Och visst är den första kärleken den jobbigaste att släppa taget om?
När man älskar någon förlåter man. Man glömmer inte men man förlåter. Nästan varje vecka sedan allt tog slut har jag fått höra saker som sårat mig och jag har förlåtit. Men jag har inte förlåtit mig själv för att hur man än ser på saken är allt mitt fel. Sist och slutligen var det inte ett gemensamt beslut att vi skulle göra slut. Det var mitt beslut för att jag orkade inte bråka mer. Ett till tecken på att jag är svag och att jag gör misstag. Misstag som jag senare får lida för.

Jag är dålig. Väldigt dålig på att visa vad jag känner. Jag uttrycker mig via ord och inte handlingar. Jag vill bli bättre. Det är något som är värt att jobba för.
Jag är dålig på att gå vidare. Jag är svartsjuk och avundsjuk. Jag skriker, gråter och går sönder. Jag är elak och självisk och jag tar mer än jag ger. Men jag är jag. 

Jag har alltid tänkt att man inte skall göra någonting man ångrar men den här sommaren har varit full av dumma beslut och misstag och jag orkar inte ens leva med mig själv just nu. Jag behöver hjälp, stöd och råd. Jag vill komma tillbaka på mina fötter. För nu ligger jag och det är någon som sparkar mig. Hårt.