Om valet av president

Jag har aldrig skrivit om politik på min blogg. Jag har aldrig riktigt sagt vad jag tycker om politik, mer specifikt Finlands politik.

För första gången ska jag rösta i presidentval, eller något val överhuvudtaget. Jag är 20 år gammal, vilket betyder att jag fick min rösträtt för dryga två år sedan och detta blir min första röst.

Först tänkte jag inte rösta, för jag vet ju inget om politik, och det är redan självklart vem som vinner valet, men jag bestämde mig för att göra det i alla fall. För att höja röstprocenten och för att jag är lite ledsen och besviken på en grej. Vad är jag besviken på? Jo, valplakaten.

Valplakaten är en ganska liten detalj i hela valkampanjen, men en liten detalj blev stor för mig.

Jag gick förbi plakaten och lade märke till att bara ett av plakaten har text på både finska och svenska och det var Pekka Haavistos. Jag tänkte inte desto mer på det just då, men nu i efterhand betyder det ganska mycket för mig, att Haavisto tar de svensktalande finländarna i beaktande.

Jag kanske bryr mig extra mycket om det för att jag studerar svenska och för att finlandssvenskheten betyder mycket för mig, men jag fick verkligen en tankeställare på hur kritiskt finlandssvenskarnas läge är. Inte för att allt rasar på grund av detta men små detaljer kan bli stora i framtiden och jag tycker att alla borde fundera extra mycket på vem en lägger sin röst på. Sen finns det ju flera faktorer som påverkar valet av president men de tar jag inte ställning till i detta inlägg. 

Mobilbild

Åbo slott och Finland 100 år

Jag vill ägna några ord åt mitt kära fosterland Finland.

Det är inte ofta jag uppskattar mitt hemland. Det är faktiskt oftare jag hatar det än älskar det, men det finns ändå en hel del som jag, framför allt nu när vi precis firat Finlands 100-års dag, vill lyfta fram och ägna några ord till.

• Utbildningen. Vi har ju världens bästa utbildning. Den är gratis och allmänbildande.
• Naturen. Vi har en otroligt fin natur här i Finland. Det är inte ofta jag säger det (då jag egentligen inte tycker om kyla och vinter) men hur fint är inte ett vitt landskap? Eller en vår som blommar? Eller en höst då löven faller och träden byter till röda, bruna och gula färger? Jag älskar det.
• Gemenskapen. Man kanske inte lägger märke till hur bra gemenskap vi har här men jag tycker vi har en bra gemenskap som förenar både finnar och finlandssvenskar.
• Vården. Vi har ett bra vårdsystem i Finland som är gratis och som fungerar bra. Det är ofta vi (ibland även jag) klagar på det, men jämför man med andra länder så har vi det väldigt bra.
• Jämställdheten. Finland är ett jämställt land. Visst finns det några saker som kunde bli bättre men vi har kommit långt på den fronten.

Grattis Finland på 100-års dagen och tack för att jag får bo i detta land, känna mig trygg och må bra. Jag är glad att jag fick ta del av firandet. 

Fina Åbo slott på självständighetsdagen

Jag hatar julen...

... när den plötsligt uppenbarar sig i butiker och på balkonger redan i oktober. Jag hatar när julgodiset kommer till salu i matbutikerna i oktober och när julpyntet plockas fram i november. Jag hatar när köpcentrumen fylls av stressade personer i jakt på julklappar redan flera veckor innan jul.

Jag vill ha jul i december. I början av december kan en börja sätta upp jullampor på balkongen och börja dricka glögg. Några dagar innan jul tas granen in, i samband med julpyntandet. Punkt slut. Julen behöver inte firas i fyra månader, en tredjedel av året. Det räcker med en månad och det är december. 

Igår var jag och mamma till Iso Omena, därför fick ni läsa vad jag tycker om jul i november. Det kryllade av stressade mammor som var på jakt efter julklappar och deras barn som sprang omkring och skrek och petade på allt. Jag hittade ingenting men bra så. 

Idag har jag jobbat morgontur från klockan 8-14. Sedan jag kom hem har jag faktiskt bara tagit en kort tupplur, lagat morotssaft och bekantat mig med kameran.

Två bilder från dagens promenad med Doris. Jag testade nya kameran lite och I love it!

Ett år sedan...

Idag är det exakt ett år sedan jag steg in i Arken i Åbo, nervös men glad och spänd på vad som komma skulle. Jag träffade mina studiekamrater som på under en månad blev mer än det. Vi blev svenskisarna. Vi blev en tight grupp. 

Idag är jag tillbaka i Åbo. Men denna gång i en annan lägenhet, en lägenhet jag bara kunde drömma om för ett år sedan. Jag sover i en säng, en säng jag inte sov i för ett år sedan.

Idag har jag en någorlunda klar framtidsplan. För ett år sedan förstod jag ingenting om kurser, läsordningar eller studiepoäng. Jag förstod ingenting om examen eller arbetsbördan. 

För ett år sedan visste jag ingenting om Åbo. Idag vet jag en hel del och jag kan orientera mig fram utan Google Maps. Jag känner till de bästa caféerna och restaurangerna.

Jag kan inte riktigt förstå att det redan gått ett år. Det känns overkligt men spännande att gå vidare i både studier och liv.  

I tåget på väg till Åbo

Mitt Åbo

Ett bra veckoslut är bakom och en ny vecka har börjat. Jag vill ännu ägna några rader till hemskheterna i min andra hemstad, Åbo. Det känns så nära trots att jag i skrivande stund befinner mig 120 km därifrån, men jag bor 150m från torget där det hände. Jag är kvinna och detta kunde ha hänt mig, lika bra som de andra kvinnorna på torget. Det handlar om att vara på fel plats vid fel tillfälle. Oberoende om det var fråga om var terrorister eller inte så händer detta varje dag, runt om i hela världen. Människor dör varje minut. I vissa länder talas det inte om, i vissa länder stannar vardagen. Jag har turen att bo i ett land där hemskheterna bearbetas och talas om. Jag vill också säga att jag lider med alla som förlorade en när och kär. Mitt fina Åbo.

Tillbaka till min vardag. Igår hälsade mormor, morfar och morbror på. Jag sträckläste de sista 200 sidorna i den sista Harry Potter boken. Inte mer än det.

Idag jobbade jag morgontur från klockan 7-13. När jag kom hem såg de sista avsnitten av Teen Wolf.

Nu ska jag ut på en löprunda. Jag har fått ett par finnar i ansiktet så nu tar jag tag i mitt liv igen. Jag bestämde mig precis för att ta en godispaus och sluta med mjölkprodukterna (som gick bra tills jag flyttade hemhem över sommaren). Jag hoppas att finnarna beror på något annat än att medicinen slutat göra sitt jobb.

Min kropp

Klockan är mycket. Jag borde sova, men jag tänker på min kropp. Det låter kanske konstigt men så är det. Ibland ligger jag och bara tänker. Idag tänker jag på min kropp. Imorgon kanske på någonting annat.

Jag har inte vägt mig på flera månader. För mig betyder vikten ingenting. Jag har inte ens en våg i Åbo. Jag bryr mig inte om vikt och inte om mått. Det jag tänker på är hur jag känner. Känner jag mig nöjd eller missnöjd? Ibland det ena, ibland det andra.

Jag har aldrig varit särskilt sportig. Jag har aldrig tänkt på att främja min hälsa genom att motionera eller sporta. Det är alltid maten jag tänkt på. Äter jag bra? Äter jag för mycket, för litet eller borde jag sluta med godiset?

Ibland vill jag att min mage var lite plattare och mina lår lite mindre. Ibland gillar jag det jag ser i spegeln. I skrivande stund (natten mellan tisdag och onsdag) känner jag hur svullen min mage är (har förmodligen problem med matsmältningen) och undrar om det är så här det känns att vara gravid? 

Varför har jag så svårt att ta tag i motionerandet och matvanorna? Jag vill men jag kan inte.

Varje dag stöter jag på bilder på pinnsmala flickor som antingen gått ner i vikt och berättar sin historia på sociala media eller flickor som alltid varit pinnsmala.  Varje dag stöter jag på bilder och inlägg om hur man ska äta nyttigt. Dessa bilder påverkar, mer eller mindre på alla.

Vad vill jag egentligen säga i detta inlägg? Jo, att oavsett hur din kropp ser ut, är det viktigaste det du själv känner när du ser dig i spegeln. Låt inte omvärlden påverka din kropp. Låt inte omvärlden säga att du inte är smal eller tjock nog. Är du nöjd med din kropp så är du perfekt precis som du är.

Mina streck på magen är givetvis streck som uppkommer då jag sitter och det bildas korvar på magen. Det gör det för alla, oberoende om man vill erkänna eller visa det.

Tankar om att bo i Åbo, studier, vänner osv.

Snart börjar min andra termin på Åbo Akademi och jag tänkte skriva ner några tankar om hur det är att bo i Åbo och om studierna så här långt.

Universitetsstudier

För det första trodde jag det skulle vara mycket mycket mer jobb på universitet än i gymnasiet men så himla mycket mer jobb är det faktiskt inte. Inte på min linje i alla fall. Visst är det många inlämningsuppgifter som ibland kan vara riktigt jobbiga men jag tycker inte det är för mycket jobb. Jag har ju ganska mycket fritid på sidan om skolan.
Någon tent kan vara jävligt jobbig (speciellt allmän språkvetenskap) men inte omöjlig. Nu vet jag hur mycket man måste satsa får att få ett godkänt vitsord och vad som krävs av en.

Utanför studierna

Jag gillar min klass jättemycket. Vi har ju en sak gemensamt och det är att alla faktiskt vill studera svenska vilket gör att vi klickar bra. På bara några månader har vi kommit varandra ganska nära. Jag tycker min klass på 8 personer är lagom liten. En liten klass har bättre sammanhållning och vi gör antagligen mer ihop än de större klasserna. Jag tycker vi gjort ganska mycket ihop redan.
Jag gillar studielivet. Det finlandssvenska studielivet. Går man på en fest lär man garanterat känna nya människor varje gång. Det är alltid någon som kommer fram och ger en en komplimang eller startar en konversation. Jag tycker det är så trevligt. Jag är ju en social person men har svårt att ta initiativ till att lära känna nya personer.
Sen har vi det här festandet. Fest hela tiden är precis vad det är. Om man vill gå på allt kan man lätt planera in 3-4 utekvällar i veckan.

Staden och boendet

Jag kommer från en liten by på 5000 personer så att bo i Åbo är väldigt annorlunda, men på ett bra sätt.

Jag älskar att vara "anonym". I en stor stad talas det inte lika mycket skit och man känner inte alla. Det är skönt att kunna vara sig själv till hundra procent utan att någon påpekar någonting eller tittar, viskar och skvallrar. Man kan gå på stan utan att se någon man känner. Det är skönt.
Jag älskar affärsutbudet, alla små söta caféer och ån. Jag älskar kvällspromenader och en joggingtur i höstsolen.

Jag älskar även min fina lägenhet. Den är exakt som jag vill att den skall vara. Vit och mysig. Tyvärr ligger den på ett dåligt ställe så jag hoppas på flytt närmare centrum redan nästa höst.

Slutsats
Jag visste inte om jag skulle ta ett mellanår eller inte så jag satsade inte på inträdesprovet, men jag blev antagen och kunde inte vara mer nöjd över att jag blev det.
Som ni märker trivs jag som fisken i vattnet i Åbo. Åbo gav mig en ny chans och en ny start. Just nu kunde jag som sagt inte vara mer nöjd med mitt liv i Åbo men vem vet om man mitt i allt för upp ögonen för någonting annat.

19, Glöggrundan och Trump

Idag fyller jag 19 år. 19 år. Jag kan inte ens tro det själv. Det kändes som om jag var 18 i en evighet. Men det skulle jag egentligen ha velat. Jag skulle ha velat vara 18 för alltid. Jag älskade att vara 18.

19 är dock ingen dålig ålder det heller och inte långt ifrån 18. Jag är ju fortfarande under 20, haha.

Idag hade jag ingen föreläsning så jag fick ha en skön morgon födelsedagen till ära. Ingen god bakelse till frukost dock. Jag tog en bit av Brunbergs sockerfria choklad. Mums!

När klockan slog 12 var jag redo att köpa VIP-biljetter till Glöggrundan men jag fick bara två vanliga biljetter. Alla biljetter såldes slut på 30 sekunder! På dagen såg jag på film och så jobbade jag på en inlämningsuppgift och lagade mat.
Klockan 18 träffade jag Erika på café Brahe på födelsedagskaffe. Vi sitter fortfarande och pratar.
Ikväll är jag sugen på fest. Var och när vet jag inte, haha.

Och så har vi det här med Trump. Dagens största samtalsämne. Jag är inte så insatt i ämnet, har bara läst någon artikel, men jag är rädd. Rädd för vad som komma skall och besviken på amerikanerna som röstar på den sämre av de två dåliga representanterna. Vart är världen på väg?

En throwback till studenten

Aldrig mera alkohol?

I och med att jag går på Isotretinoin-kuren får jag inte dricka alkohol. Jag drack alkohol nästan varje veckoslut hela sommaren. Alkoholen fick mig att glömma allt dåligt som hände runt omkring mig. Jag kunde slappna av, ha kul och inte tänka på någonting annat än vad som hände just där och nu.
Att avstå från alkohol var väldigt väldigt svårt de första veckorna.

Jag började ju kuren då jag började i Åbo Akademi. Det var många fester och många tillfällen då jag måste tacka nej till alkoholen. Jag fick många förvånade blickar och många frågor om varför jag inte dricker. Jag blev kanske till och med lite nedvärderad. Hur kan man tacka nej till alkohol liksom? Jag kände mig även lite utanför. Jag kan ju inte släppa loss och bjuda på mig själv på samma sätt som alla andra gör, vilket är ganska tråkigt.

Men är det faktiskt en dålig sak att tacka nej till alkohol? Är vårt samhälle så alkoholcentrerat att de som inte dricker anses vara konstiga och "onormala"?

Jag drack alkohol för första gången då jag var 16. Festandet började då jag var 17 så det är knappa två år sedan. Då var jag "gammal". De flesta i min klass hade börjat dricka alkohol flera år innan dess.
Nu har jag klarat mig utan alkohol i cirka 10 veckor. Det är fortfarande svårt, men då jag påminner mig själv om varför jag måste avstå så är det så värt det.
Jag är den som dansar hela natten trots att jag inte dricker alkohol. Jag är den som skriksjunger till gamla favoritlåtar trots att jag inte dricker alkohol. Jag är den som gör spontana (läs: dumma) beslut trots att jag inte dricker alkohol. Jag är den som är lika trött som alla andra dagen efter trots att jag inte dricker alkohol. Jag är densamma, påverkad eller inte. Eller jag måste nog erkänna att jag är snäppet mer idiotisk och pinsam då jag är full, haha.

Här smakade vi (underåriga gymnasister) på olika sorters alkoholdrycker på Calvados-farmen i Frankrike april 2015

Oktober, sjuk, vänner och tankar

De två senaste dagarna har jag varit sjuk men igår orkade jag ändå sköta några ärenden och träffa ett par kompisar. Först träffade jag en kompis och sedan träffade jag Lina. Det är alltid så kul att se henne. Jag var hemma ganska sent så jag somnade direkt.

Idag skulle jag på ett jobbmöte men jag skippade det eftersom jag är sjuk. Så typiskt att jag som nästan aldrig är sjuk blir sjuk två dagar innan södernresan. Det är förjävligt att flyga då man har flunssa. Det gör så ont i huvudet. Jag hoppas jag hinner bli frisk eller ens lite friskare.
Idag har jag bara sett på How to get away with murder (som äntligen har börjat igen), på Youtube-videor och så har mormor, morfar och morbror varit på besök.
Nu skall jag och se en film och sedan skall jag försöka lägga mig tidigt. Det är första lördagkvällen på väldigt länge som jag inte hänger på en fest/bar, vilket är ganska skönt egentligen.

Kan ni förresten förstå att det redan är oktober? Jag förstår inte riktigt det. Året har gått så fort (som vanligt) och mina favoritmånader, oktober och november, är äntligen här.

Jag har verkligen så stor lust att skriva om hur jag mår just nu men jag kan inte. Jag måste ge detta tid  och lite uppmärksamhet så att jag kan gå vidare och bli glad igen. Såg ni förresten Therese Lindgrens senaste video? Jag önskar jag satt i samma båt som hon just nu. Jag antar man inser vad man har först efter man förlorat det. Visst är sorgligt att det är så? När man äntligen inser det är det oftast för sent att ta det tillbaka.



Smakade på dessa härom dagen. De var goda men absolut inte så goda jag trodde de skulle vara. De får 3/5 poäng av mig.

När allt rasar

Igår var jag som sagt på jobb hela dagen.

Efter jobbet kom jag hem och fixade mig och så åkte jag och Lotta till Karis för att träffa Malin och Susanna. Vi förfestade lite där och sedan åkte vi till Ekenäs.

Det var en bra kväll/natt. Absolut inte den bästa kvällen, men helt trevligt i alla fall.

Vi var hemma efter 04:30 och då stupade jag genast i säng.

Idag sov jag ut. På dagen tog jag en dusch, färgade mina ögonbryn, lackade naglarna och packade ihop alla mina saker. Jag har också träffat Lina en stund idag. Hon och Lotta följde mig till tåget. Nu sitter jag alltså på tåget på väg till Åbo. Det blir dock bara en 17-timmars visit för sedan drar jag till Helsingfors.

Jag har inte mått så bra idag. Jag har varit på bra humör hela veckan och mått hyfsat bra, men genast då man visar tecken på att man mår bra rasar allt. Från ingenstans får man ta emot skit igen.

Jag har lovat mig själv att ingenting/ingen skall dra ner mig igen, men det är fan svårt att ta in allt utan att påverkas emotionellt. Jag är skör och lättåtkomlig och vet man hur man sårar mig så kan man dra ner mig till botten igen. Jag är så tacksam över att jag har en massa kul att se framemot de närmaste veckorna. Då slipper man tänka på allt dåligt som händer.

På grund av detta och ett par andra orsaker tänkte jag kanske ta en kort paus från bloggen igen, eller göra den privat. Vad tycker ni?  

Två bilder från idag

Hur är det att bo ensam?

Jag har bott ensam i en månad nu så jag tänkte berätta för er hur det har gått, tankar och vad jag tycker om det.

I början kände jag mig jätteensam. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra då jag var ensam.

Veckorna gick och jag hade allt mer program i skolan och skolarbeten som måste göras. Jag hann inte ens tänka på hur ensam jag var.

Trots mitt otroligt dåliga självförtroende har jag tvingat mig själv att gå på så många evenemang som möjligt, då det är där man skapar kontakter och hittar nya vänner. Det har jag också gjort. Hittat nya vänner alltså.

Jag har ju dessutom varit hem nästan varje veckoslut sedan jag flyttade. Nu i början har jag hemlängtan varje veckoslut. Jag vill hem och träffa kompisar, familjen och husdjuren.

Att laga mat har gått bra. Jag har inte ätit skräpmat en enda gång och det är jag nöjd över. Att behärska sig gällande sötsaker är dock väldigt svårt. Vilken tur att jag cyklar bort kalorierna varje dag, hehe. Det blir liksom plus minus noll.

Jag har alltid varit skötsam av mig så det är aldrig kaos i min lägenhet. Jag är ivrig på att städa, diska och fixa. Jag vet att jag har lovat er fler bilder på lägenheten men de kommer senare. Nästa vecka har jag väldigt mycket program och veckan efter det tillbringar jag utomlands så jag kan inte lova er bilder före det.

Hur jag mår nu

Obs! I detta inlägg använder jag inte ett fint språk och jag tänker inte be om ursäkt för det heller.

Just nu är jag bara arg och ledsen. Jag är arg för att jag har blivit behandlad som skit. Som om jag inte var värd någonting. En del människor bara gör så. Slänger bort, sparkar på och och krossar. För det är  exakt vad jag är. Krossad.

Jag hade skrivit ett fint och bra inlägg om mina känslor men igår kväll kände jag att jag måste skriva om det. Jag hade skrivit att jag mår bra nu, att jag inte gråter längre och att jag är starkare nu. Hur fan tänkte jag där? Igår satt jag och grät, ensam i min lägenhet, långt borta från någon som kunde fungera som ett stöd av något slag, och kände mig så otroligt dålig och hemsk. Hur kan någon göra så att man mår så här dåligt? Äckliga människor är de. Fy fan.
Man försöker vara snäll men man får ingenting tillbaks och får man, så är det skit. Usch, jag blir så äcklad av tanken. Alla förtjänar bättre än så. Inte ens den fulaste, äckligaste och den mest hatade människan på hela jorden förtjänar sådant här.
Jag har insett det nu. Människor förändras, människor sårar och människor hatar. Jag har själv varit den som sårat och hatat så jag vet hur det går till. Detta skulle inte vara en så stor grej för mig om jag inte skulle vara sådan som jag är. Jag kan inte ha en dålig relation med någon som betytt mycket för mig. Tyvärr.
Så hur mår jag nu?
Jag mår väl sådär. Bättre kunde jag definitivt må. Det skulle vara trevligt att ha någon vid sin sida. Någon jag skulle kunna se en film med när det regnar ute, någon jag kunde vakna upp med, någon som skulle säga att jag är fin trots att jag känner mig som den fulaste personen i världen. För det gör jag av medicinen jag äter. En biverkning är depression och jag har definitivt känt av den. Man känner sig nere hela tiden. Man känner sig äcklig och sämre än alla andra på alla sätt och vis.
Mitt självförtroende sjönk till 0 på bara en dag.

Jag är fortfarande väldigt chockad över att en person kan gå från att vara den finaste, den snällaste och den trevligaste personen i världen till en person jag tycker är respektlös och en person jag helst inte vill känna. Det är så jävla synd men jag måste bara acceptera det. Som individ får man själv välja hurudan man vill vara och vill man vara den äckliga människan får man vara det.

Jag vill påminna er tjejer om att ni inte skall ta någon skit, inga lögner och inga ursäkter. You don't deserve it.

Ps. Att det dagliga besökarantalet på bloggen har fördubblats sedan jag flyttade till Åbo gör mig väldigt glad, så tack för det. Måste också tacka solen för att den finns. Livet känns perfekt när man cyklar till skolan och solen värmer i ansiktet. Små saker i vardagen kan göra min dag till den bästa dagen på länge. 

Augusti inspo och mina känslor idag

Vissa dagar är sämre än andra. Vissa morgnar vill jag bara ligga i sängen och gråta för att jag har format mitt liv till så som det är just nu, men jag gråter inte längre för att det är inte värt en enda tår till. På de få dåliga dagarna jag har stiger jag ändå upp och kämpar för att hålla humöret uppe, för att när jag inte kämpar mår jag dåligt. När jag mår dåligt börjar jag tänka. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Varför var jag så självisk? Vad fan höll/håller jag på med? Varför var jag inte bättre?

Den största orsaken till att jag mådde/mår dåligt är egentligen den att jag skyller på mig själv och hatar mig själv för vad jag har gjort. Jag har låtit mig själv gå så lågt att jag har mått psykiskt dåligt. Jag har inte tänkt på min hälsa en jävla sekund. Visst har jag försökt men lättare sagt än gjort.

Ibland måste man bara glömma. Trots att det är svårt att gå vidare måste man göra det för att man själv skall kunna börja må bra. Skulle jag ha släppt taget lite tidigare skulle jag ha mått så mycket bättre under sommaren. Jag borde ha skaffat hjälp då jag behövde den som mest. Då skulle jag redan ha glömt och gått vidare till 100%. För att förra hösten var jag lyckligast på jorden utan att jag ens insåg det. Och det är det jag vill ha hjälp med att glömma. Hur bra jag verkligen hade det och att det var jag som förstörde allt. 

Jag tror på att allting har en mening. Kanske det var meningen att jag skulle må så dåligt för att sedan kunna resa mig och vara starkare än någonsin. Kanske det var meningen att det skulle gå så här för att framtiden har någonting bättre för mig. Kanske det var meningen att jag skulle förlora en person för att jag snart träffar en person som börjar betyda allt för mig.

Just nu händer det så mycket roligt att allt det dåliga i min vardag delvis glöms bort. Jag håller på att flytta, jag träffar nya människor, jag är verkligen så tacksam och lycklig nu, trots allt.

Innan jag flyttar vill jag dock reda ut allting här hemma. Jag vill inte flytta bort och känna att jag måste hem för att reda ut relationerna här. Åbo skall vara min happy place. Där skall jag vara lycklig och där skall jag tänka på mitt eget välmående och min hälsa. Jag skall bli en ny och en bättre människa där. För där har jag alla förutsättningar för att bli det.

Ps. Detta inlägget skrevs på morgonen då jag bara låg i sängen och tänkte på livet. Ibland överanalyserar jag allt. Jag förstår inte ens mina egna tankar eller känslor.

Idag har jag mest bara legat i sängen och gjort i princip ingenting. Trots att mitt jobbkontrakt tog slut förra veckan så hade jag en kort extra jobbtur idag. Jag skall fortsätta jobba trots att jag flyttar till Åbo men bara någon tur i månaden. Vem tackar nej till lite extra pengar i fickan?

Jag har blivit besatt av smutsrosa, av inspirerande texter och stora fönster.

Min aknehistoria del 3

Såå antibotikan Lymecycline Actavis åt jag i 4 månader och fan vilken slösan av pengar. Den hjälpte inte ett skit. Jag måste ha blivit immun mot antibiotika. Qlaira p-pillrena åt jag i tre månader och jag gillade inte dem. På bipackssedeln under rubriken biverkningar läste jag akne och "konstigt" nog måste den biverkningen ha drabbat just mig. Kombinationen av dessa två + solsken gjorde min akne till en mardröm (igen...). Min rygg blev dock mycket bättre efter utomlandsresan till Grekland i maj.
Jag ringde preventivläkaren för ett par månader sedan och fick nya p-piller. Nu äter jag Cypretyl och antibiotikan slutade jag med för en knapp månad sedan. Jag har ätit två kartor av de nya p-pillrena och min hud är redan lite bättre. Inte bra men bättre.
Jag har även kontaktat hudläkaren och redan under de kommande veckorna skall jag påbörja en kur av Isotretinoin. Det är den bästa medicin man kan få så jag är faktiskt jätte exhalterad. Lite rädd är jag också för biverkningarna är många och jobbiga. Mitt ansikte kommer vara så jävla torrt under de första månaderna. Medicinen + alla läkarkontroller och besök kommer gå på ca. 350-400€, men det kommer vara värt det.
Idag var jag på mitt första laboratoriebesök så nu är denna process äntligen igång.

Åter igen har väntandet och testandet av nya mediciner varit svårt. Som sagt tar det lång tid att hitta den rätta medicinen. Det har redan gått över ett år sedan mitt första läkarbesök och ingenting har hänt. Varför började jag inte tidigare?

Lista på kostnader så här långt:

- Läkarbesök (efter att jag fyllt 18 år) ca. 17€
- Hudläkarbesök nr. 1 ca. 35€
- Acnatac ca. 30€
- Lymecycline Actavis (4 askar = 400 piller) ca. 90€
- Wicnelact ca. 9€
- Oricyclin (1 och en halv ask = 150 piller) ca. 27€

Hittills har jag alltså betalat över 200€ för mediciner som inte fungerat. P-pillrena och ett par läkarbesök har jag fått gratis.

Jag lovade er bilder av min hud men man kan inte riktigt se någon förändring på dem. Jag skall ge er bilder när jag påbörjat kuren av Isotretinoin så får ni följa med den processen istället. Sedan kan jag ge er före och efter bilder då jag är klar med kuren om kanske ett halvt år.

Nästa inlägg kommer om tidigast två månader då jag har hållit på med kuren ett tag. Jag är tacksam över att mina akne-inlägg är uppskattade. Jag vill dela med mig av mina egna erfarenheter så att jag kanske kan hjälpa någon av er.

I'm back

Det var några veckor sedan sist. Jag lovade er att jag skulle komma tillbaka när jag mår bra, Jag mår ännu inte bra men bättre och jag kan inte hålla fingrarna borta från bloggen längre.
Jag har flera gånger velat börja blogga igen, för att jag uttrycker mina känslor bäst genom att skriva av mig, men jag har försökt hålla mig för att jag vill inte såra någon genom att skriva ut mina känslor. Jag kan bara säga att just nu är alla känslor en enda röra i mitt huvud. Ändå känns det som om det äntligen börjar klarna upp vad jag vill, vad jag förtjänar och vad jag är värd.
Efter förra inlägget har jag fått höra en hel del "dålig" feedback. Jag har hört att jag måste söka hjälp och att jag är sjuk i huvudet. Jag har hört att jag är svag. Men jag vet allt det där, jag känner mig själv.
Jag medger att jag gick lite över gränsen med det inlägget, men när jag satt och skrev det inlägget kändes det rätt. Det var exakt vad jag kände då jag mådde som sämst.
Jag har haft riktigt dåliga dagar men jag har också haft några riktigt bra dagar. Jag har varit borta från jobbet ett par dagar då jag mått som sämst. Det är verkligen synd att jag har satt ner så mycket tid och tårar på det här den här sommaren. Jag önskade att min sista sommar här skulle bli den bästa sommaren i mitt liv. Tyvärr får man inte alltid vad man önskar.
Trots att jag mestadels mått dåligt den här sommaren har jag lärt mig en hel del. Jag har lärt mig att mina vänner verkligen betyder allt för mig, jag har lärt mig att människor förändras (även jag gör det) och jag har faktiskt varit med om situationer som fått mig att tänka: "Jag borde bli heltidsfeminist", haha.

Medan bloggen har stått tom har jag hunnit göra en hel del, Jag har jobbat fulla veckor och har bara ett par jobbdagar kvar, jag har varit på fester och utekvällar, jag har träffat mina vänner, jag har "fått" tillbaka en barndomsvän som har hjälpt mig så mycket, jag har tagit årets första och sista dopp, jag har varit på lägenhetsvisningar i Åbo, jag har fått en lägenhet i Åbo (!!), jag har shoppat en hel del och det har skett framsteg på hudfronten (mer om det i mitt nästa akneinlägg).

Om mindre än ett par veckor bor jag 120 km "hemifrån". Jag flyttar till Åbo. Just nu känns det rätt, det känns som om det är precis vad jag behöver. En ny start. Ett nytt liv. Ett liv med fler möjligheter, chanser och risker. Jag kommer träffa en massa nya människor och få nya vänner och jag hoppas att jag hittar en person jag kan dela mitt liv med.
Visst kommer jag sakna lilla byn, men detta är inte ett hejdå. Jag kommer att komma hem ofta. Det vet jag.

Ni skall få följa med då jag flyttar, då jag inreder min lägenhet, då jag börjar studera. Mitt studieliv i Åbo helt enkelt. Jag vet inte hur ofta jag kommer blogga varken nu eller när mina studier börjat, men det ser vi ju sen. Har jag något att skriva om så skriver jag.
Jag är väldigt exhalterad över de kommande veckorna och jag hoppas att ni också är det.

Under dessa veckor har jag tagit fram kameran två gånger, på mitt gudbarns dop och då jag fotade mina nya skor så ni får inga bilder idag.
Eftersom jag inte vet hur ofta jag kommer blogga kan ni ju följa mig på alla mina sociala medier, hehe. Jag uppdaterar dem dagligen.
Instagram: sandrawecks och ssandraspriva
Snapchat: sandrawecks

Vi hörs snart igen.

En sann förklaring

Jag måste ta en paus från bloggen. Jag vet inte hur lång paus det blir men jag kommer tillbaka när jag mår bra.

Jag har mått dåligt ett tag nu. Då menar jag inte att jag är flunssig eller så. Jag menar att jag har mått dåligt inombords. Jag har kämpat med mig själv och för andra men ingenting räcker till. Jag räcker inte till. Jag har inte varit mig själv. Jag har varit svag och låtit mig styras runt och spelas med. Jag har gjort allt för att få den jag älskar att förstå att jag vill bli "vi" igen. För att mina känslor kommer aldrig förändras oberoende vad jag säger. Innerst inne kan man inte sluta älska någon som har betytt allt för en. Och visst är den första kärleken den jobbigaste att släppa taget om?
När man älskar någon förlåter man. Man glömmer inte men man förlåter. Nästan varje vecka sedan allt tog slut har jag fått höra saker som sårat mig och jag har förlåtit. Men jag har inte förlåtit mig själv för att hur man än ser på saken är allt mitt fel. Sist och slutligen var det inte ett gemensamt beslut att vi skulle göra slut. Det var mitt beslut för att jag orkade inte bråka mer. Ett till tecken på att jag är svag och att jag gör misstag. Misstag som jag senare får lida för.

Jag är dålig. Väldigt dålig på att visa vad jag känner. Jag uttrycker mig via ord och inte handlingar. Jag vill bli bättre. Det är något som är värt att jobba för.
Jag är dålig på att gå vidare. Jag är svartsjuk och avundsjuk. Jag skriker, gråter och går sönder. Jag är elak och självisk och jag tar mer än jag ger. Men jag är jag. 

Jag har alltid tänkt att man inte skall göra någonting man ångrar men den här sommaren har varit full av dumma beslut och misstag och jag orkar inte ens leva med mig själv just nu. Jag behöver hjälp, stöd och råd. Jag vill komma tillbaka på mina fötter. För nu ligger jag och det är någon som sparkar mig. Hårt.

Att älska någon och inte få besvarade känslor

Förlåt för en dålig uppdatering igen.

Igår jobbade jag morgontur. Sedan gick jag hem från jobbet. Jag gick över 22 000 steg igår och det är ganska mycket.

Efter jobbet kollade jag på OITNB och på kvällen kom Elin till oss. Long time no see så det var roligt att träffas och tala om allt mellan himmel och jord.

Idag på morgonen träffade jag Emil en snabbis och så började jag jobbet klockan 11:30. När jag slutade klockan 18:30 mötte jag upp Lotta och Jenny för en promenad.

Jag kom hem efter 20 och nu sitter jag framför datorn igen.

Jag måste bara berätta att bloggandet inte kommer vara på topp den närmaste framtiden.

Jag mår inte så bra nu igen. Att jag gråter mig till sömns varje kväll har gått över men saknaden finns kvar. Det är svårt att älska någon och inte få besvarade känslor. Och jag hatar mig själv för att jag har gjort så att situationen är som den är. Jag skulle göra allt för att få tillbaka det jag hade för ett par månader sedan.

Jag fick paket på posten idag. Det är en lite finare kappa till fest.

En livsförändring

På midsommaraftons kväll när jag kollade min mejl fick jag syn på ett mejl jag har väntat på i två månader. I mejlet står det, "Gratulerar Sandra, du har blivit beviljad en studieplats!". Jag fick gråten i halsen. Inte för att jag blev glad, inte för att jag blev ledsen men för att jag vet att detta mejl förändrar mitt liv. Jag har varit osäker på om jag vill hålla ett mellanår eller inte och bara för någon vecka sedan var jag 90% säker på att jag skulle hålla ett nästa år. Nu vill jag inte mer. Jag vill studera det jag tycker om och jag vill ha en ändring i mitt liv, men detta är inte ett litet steg. ALLT ändrar. Jag flyttar hemifrån, jag hittar nya kompisar, jag börjar ta hand om mig själv ekonomiskt, jag blir vuxen och jag blir ensam. Jag flyttar ifrån min tvillingsyster, min familj och mina allra bästa vänner. Jag är säker på att de första månaderna kommer vara jobbiga.

Ja, jag vet att studieåren är de bästa åren i ens liv men just nu är jag rädd. Jag är rädd över hur jag kommer klara mig själv. Rädd över att jag tappar kontakten med mina bästa vänner.
Jag är inte särskilt social av mig så att skaffa nya vänner kommer bli svårt för mig. Det kommer ta tid.
Jag alltid har skämtat om att jag hatar lilla Ingå men jag kommer att sakna Ingå. Jag älskar denna lilla by. Somrarna i Ingå kommer vara det jag saknar mest, men vem vet om jag kommer tillbringa dem här i alla fall. Jag hoppas jag kommer göra det.
Jag har bestämt mig för att ta chansen jag har. Jag är rädd men nyfiken och exhalterad. En ny del i mitt liv börjar snart.
Det jag väntar mest på är att få bo ensam och att få inreda sin egen lägenhet. Jag har ju alltid varit väldigt intresserad av interiör.
Just nu väntar jag på att flytta till Åbo, men det varierar dag till dag. Ibland vill jag inte för att jag är rädd och ibland vill jag.
Det är 52 dagar tills skolan börjar och före det måste jag hitta en lägenhet och fixa en massa saker.

TMP och en kärleksförklaring

Min bränna efter södernresan // Bästa chokladen // Oufit // Blomsäsong

Glass före jobbet // Sommar på riktigt // Fotboll med några kompisar // Bästa glassen

Firar examensresultaten // Bonden behövs // Älskade mormor // Finaste nagellacket

Tjejmiddag på Happy Joe' // Grillning med tjejerna // Älskar att grilla marshmallows // Middag med jobbet

Efterrätt på jobbmiddagen // Snutte tycker inte om att duscha // Studentmiddag på Knipan // För vi har tagit studenten!

Ny rem = ny klocka // Grillmaaat

Idag jobbade jag min sista morgontur på länge. Det skall bli skönt att bara ha kvällsturer resten av veckan.
När jag kom hem åt jag lunch medan jag såg på Youtube-videos. Sedan dess har jag sovit en liten tupplur och gråtit. Nu för tiden gråter jag nästan varje dag i veckan och ni skall faktiskt få en förklaring på det. Jag älskar fortfarande Emil och att se honom lycklig med någon annan sårar mig och det gör mig svartsjuk. Han har gått vidare och det gör mig både glad och ledsen, för han förtjänar en bra sommar och för att jag är den som fortfarande trampar i samma spår. En del av er tänker kanske att jag borde sluta bry mig och att det är något litet tonårsproblem men det är det inte för mig. Jag tror att man först efter ett förhållande tagit slut inser hur mycket personen har betytt för en. Så var det för mig i alla fall och tyvärr så var det för sent. Det känns som om jag aldrig kommer förbi detta stadiet men jag vill verkligen göra det för jag vill också ha en bra sommar. Jag vill kunna festa hela nätterna och vara med mina vänner utan att tänka på detta.
Snälla kommentera inte något dumt nu. Jag orkar inte ta mer skit på ett tag. Jag är svag och sårbar nu.